zupersizegirl

this is a story of a girl who cried a river and drown the whole world. ungefär så känns mitt liv just num jag kan inte träna pågrundav en skada som jag fått när jag varit ute och tränat kondition. jag hatar det här just nu, jag akn inte träna och just nu påverkar det hela mitt liv. det är mycket som kommer hända de nästkommande veckorna av året. det är inte okej att det blir såhär just nu och jag behöver ha en fungerande kropp.

idag har jag iallafall inte ätit så mycket e 2 mackor, ett äpple, några pepparkakor och en bit av en tårta då en släkting fyller år idag/igår söndag. men det känns åt helvete, jag glömde väga mig för jag blev störd hela tiden. men i förrgår så hade jag iaf gått ner 1,5 kilo sen förra veckan. det är bra men inte tillräckligt bra för att jag ska vara glad. kläderna sitter fortfarande tajt, och jag tänker inte sluta förrens jag mår bra. jag mår inte bra utav att ha allt det fett jag har på min kropp. jag blir äcklad, äcklad, äcklad jag vill inte vara i min kropp.

helt seriöst finns det något äckligare än fett? tänk er var fett är, varför det sitter på kroppen och hindrar en från att vara vacker, allt man stoppar i sig är någon form av fett som kommer att fördela sig utöver din annars fina kropp. varför ska fettet bestämma? fick jag leva om mitt liv skulle jag göra det, jag skulle aldrig ha köpt allt godis när jag var liten, aldrig varit en liten tjockis när jag gick i lågstadiet som lät det gå så långt attt jag än idag är tjock, jag hade heller inte gjort vad mina föräldrar ville, att man skulle ta mera mat när man åt. aldrig. imorgon börjar jag mitt bättre liv. ska bo hos en av mina föräldrar ett tag har jag tänkt så jag kan äta sallader varje dag utan att någon ska bry sig. det blir bra, det är så mycket enklara där ute, där mår jag bra jag kan gå ut och gå utan att någon ska bry sig, och utan att någon frågar. jag längtar efter sommarlover så jag kan göra vad jag vill utan att någon behver varken se eller bry sig om vad jag gör.

Stay strong starve on

Jag har precis klickat mig in på amania för att få upp förtroendet för mig själv igen. Jag är inne i den största svackan jag någonsin varit i tror jag. Jag har pendlat upp och ner de senaste veckorna och det känsn förjävligt. I början av januari hade jag bestämt mig ordentligt för att gå in i en fasta som skulle vara i en månad. Det gick bra dagarna innan jag hade bestämt mig för fastan, åt inget på 4 dagar förutom lite frukt & vatten, jag gick ner 4 kilo och det känndes bra.
 
Pga min magsmärtor och feber osv var jag tvungen att avbryta min "oberädda" fasta. Det var då jag blev riktigt sjuk, världens förkylning, jag kallsvettades och mådda illa hela dagarna i en vecka låg jag orörlig i min säng och åt 3 gånger det daliga rekomenderade intaget av alvedon och ipren per dag. Kallsvettades och kunde knappt andas.

När man är så pass sjuk måste man också äta och dricka för att hålla igång kroppen, och för att kroppen ska orka bli frisk, samt kunna ta hand om medicinerna jag trycker i mig. Så fort jag blev tillräckligt frisk så började jag fastan, den höll dock endast i 4 dagar. Då jag tränar så pass mycket och ofta behöver jag äta. Tyvär mer än vad jag vill. Jag har inte haft något att säga till om, men det var sista droppen. Jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ner i vikt, och jag måste det nu. Jag vill vara "jag". Ta mitt liv är inget jag vill, men jag vägrar leva ett liv som fet. Jag måste få hjälp, jag håller på och samlar pengar till en laserfettsugning som gör att fettcellerna inte kan bildas på nytt, men det är dyrt och jag har inget jobb.

Min familj som inte fattar ett skit går inte att prata med. Bara min syster som själv hade anorexia när hon var yngre förstår, när jag gick ner 25 kilo under en mycket kort tid var jag lycklig, men jag mådde inte bra. Att vara över 170 och väga runt 50 kilo är inte bra, men det var jag! Jag vill inte bry mig hela dagarna om hur jag ser ut, vad andra tycker om mig, hur andra ser p åmig för att jag är stor.

Det är ett problem som inte brde finnas, hade jag levt i en värld där jag fick göra precis vad jag ville varenda dag skulle jag träna dagarna ut livet ut och jag skulle svälta mig och spy upp allt jag stoppade i mig allt för att bli vacker, allt för att bli jag. Men i dagens samhälle fungerar det inte så, och jag sitter här och jag är fet. Jag är äcklig. Imorgon och framöver är allt jag ska äta sallad och vatten, om jag så ska dö på kuppen så ska jag få en laserfettsugning och bli av med minst 10 kilo.

Jag har totalt glömt bort min blogg, min dagbok. Det känns hemskt precis som jag gör just nu trots att jag har gymmat 2 timmar imorse, spelat innebandy ikväll i 2 timmar. Jag känner mig hemsk, & jag skojjar inte när jag säger att mina celluliter är överallt. Däremot finns det ett + och det är att jag inte har bristningar. Det är verkligen så hemst fult. Jag hoppas att jag aldrig får sånna igen, nu när jag är mindre har de försvunnit, men min krop är långt ifrån vad den ska vara.

Jag hatar min kroppsform, jag ser ut som ett päron. Riktigt gammeldags kvinnokropsform, & det har ajg väl mina gener att tacka för. Usch, jag vill verkligen inte att det ska vara såhär, eller att det ska behöva vara såhär. Hade jag kunnat göra som jag lovat mig själv hade jag varit av med flera kilon nu till jul men NEJ!

Jävla skit, nej nej nej! varför har jag inte gjort som jag lovade mig själv att göra, om jag hade fortsatt att äta mina 400 kcal/dag så hade allt varit så jävla bra. Varför ska jag behöva bli så jävla besviken på mig själv. När det är lov och elle rom jag är sjuk och inte äter på flera dagar, & fastar i hemlighet då är jag lycklig men alla adra dagar är ett rent helvete... Folk kollar ju redan snett på mitt berg med sallad i skolan, vad fan kommer de säga när jag inte äter alls.

Jag klarar inte av det, jag vill inte äta med andra människor. Status just nu:
173 cm, 69 kilo. 100% kroppsfett. Jag vet att muskler väger mer än fett, men det gör mig inte smalare att säga det. Just därfr ska jag ta tag i mitt liv en sista gång och för-i-helvete förändra mig. Hjälp mig!

Jag som brukade vara så duktig, klarade fastan i veckor första gången det blev såhär och tappade 16 kilo? på 2 månader. Jag måste vara stark, jag måste göra det igen. Jag måste, måste bli jag.