dagens löfte
Göra 300 situps under dagen. Det spelar ingen roll när, men de ska göras. När jag är ledig eller när det är helg så ska jag göra 600 situps per dag. I somras gjorde jag 300 situps varje morgon och 300 situps varje kväll. Det gav resultat och det kändes bra. Det ska kännas bra igen, jag ska börja träna igen som vanligt. Minst en timme varje dag, promenader kommer igån igen så fort det blir varmt ute igen. Jag ska bli jag igen, jag ska bli vacker och älskad av alla.
ytterligare ett äckligt återseende
Jag har precis klickat mig in på amania för att få upp förtroendet för mig själv igen. Jag är inne i den största svackan jag någonsin varit i tror jag. Jag har pendlat upp och ner de senaste veckorna och det känsn förjävligt. I början av januari hade jag bestämt mig ordentligt för att gå in i en fasta som skulle vara i en månad. Det gick bra dagarna innan jag hade bestämt mig för fastan, åt inget på 4 dagar förutom lite frukt & vatten, jag gick ner 4 kilo och det känndes bra.
Pga min magsmärtor och feber osv var jag tvungen att avbryta min "oberädda" fasta. Det var då jag blev riktigt sjuk, världens förkylning, jag kallsvettades och mådda illa hela dagarna i en vecka låg jag orörlig i min säng och åt 3 gånger det daliga rekomenderade intaget av alvedon och ipren per dag. Kallsvettades och kunde knappt andas.
När man är så pass sjuk måste man också äta och dricka för att hålla igång kroppen, och för att kroppen ska orka bli frisk, samt kunna ta hand om medicinerna jag trycker i mig. Så fort jag blev tillräckligt frisk så började jag fastan, den höll dock endast i 4 dagar. Då jag tränar så pass mycket och ofta behöver jag äta. Tyvär mer än vad jag vill. Jag har inte haft något att säga till om, men det var sista droppen. Jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ner i vikt, och jag måste det nu. Jag vill vara "jag". Ta mitt liv är inget jag vill, men jag vägrar leva ett liv som fet. Jag måste få hjälp, jag håller på och samlar pengar till en laserfettsugning som gör att fettcellerna inte kan bildas på nytt, men det är dyrt och jag har inget jobb.
Min familj som inte fattar ett skit går inte att prata med. Bara min syster som själv hade anorexia när hon var yngre förstår, när jag gick ner 25 kilo under en mycket kort tid var jag lycklig, men jag mådde inte bra. Att vara över 170 och väga runt 50 kilo är inte bra, men det var jag! Jag vill inte bry mig hela dagarna om hur jag ser ut, vad andra tycker om mig, hur andra ser p åmig för att jag är stor.
Det är ett problem som inte brde finnas, hade jag levt i en värld där jag fick göra precis vad jag ville varenda dag skulle jag träna dagarna ut livet ut och jag skulle svälta mig och spy upp allt jag stoppade i mig allt för att bli vacker, allt för att bli jag. Men i dagens samhälle fungerar det inte så, och jag sitter här och jag är fet. Jag är äcklig. Imorgon och framöver är allt jag ska äta sallad och vatten, om jag så ska dö på kuppen så ska jag få en laserfettsugning och bli av med minst 10 kilo.
Pga min magsmärtor och feber osv var jag tvungen att avbryta min "oberädda" fasta. Det var då jag blev riktigt sjuk, världens förkylning, jag kallsvettades och mådda illa hela dagarna i en vecka låg jag orörlig i min säng och åt 3 gånger det daliga rekomenderade intaget av alvedon och ipren per dag. Kallsvettades och kunde knappt andas.
När man är så pass sjuk måste man också äta och dricka för att hålla igång kroppen, och för att kroppen ska orka bli frisk, samt kunna ta hand om medicinerna jag trycker i mig. Så fort jag blev tillräckligt frisk så började jag fastan, den höll dock endast i 4 dagar. Då jag tränar så pass mycket och ofta behöver jag äta. Tyvär mer än vad jag vill. Jag har inte haft något att säga till om, men det var sista droppen. Jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ner i vikt, och jag måste det nu. Jag vill vara "jag". Ta mitt liv är inget jag vill, men jag vägrar leva ett liv som fet. Jag måste få hjälp, jag håller på och samlar pengar till en laserfettsugning som gör att fettcellerna inte kan bildas på nytt, men det är dyrt och jag har inget jobb.
Min familj som inte fattar ett skit går inte att prata med. Bara min syster som själv hade anorexia när hon var yngre förstår, när jag gick ner 25 kilo under en mycket kort tid var jag lycklig, men jag mådde inte bra. Att vara över 170 och väga runt 50 kilo är inte bra, men det var jag! Jag vill inte bry mig hela dagarna om hur jag ser ut, vad andra tycker om mig, hur andra ser p åmig för att jag är stor.
Det är ett problem som inte brde finnas, hade jag levt i en värld där jag fick göra precis vad jag ville varenda dag skulle jag träna dagarna ut livet ut och jag skulle svälta mig och spy upp allt jag stoppade i mig allt för att bli vacker, allt för att bli jag. Men i dagens samhälle fungerar det inte så, och jag sitter här och jag är fet. Jag är äcklig. Imorgon och framöver är allt jag ska äta sallad och vatten, om jag så ska dö på kuppen så ska jag få en laserfettsugning och bli av med minst 10 kilo.
